Ju mer hösten gör sig påminnd, desto mer börjar jag förlika mig med tanken på

att Kalmarlivet närmar sig.

Det är något visst med att mornarna blir kallare och gatorna allt mer fylls av folk.

Jag vet att det är sista rycket nere i Kalmar nu och att det kommer vara så otroligt jobbigt att lämna den staden nästa vår.

Därför betämmer jag mig nu för att se fram emot vad som komma skall och njuta fullt ut av en lövfylld Kalmarsundspark, vattenpölar på cykelbanan och kvällsfikor på Kullzénska caféet.

Silverlinjen kommer säkerligen bli ett återkommande inslag under hösten så någon Stockholmsbrist lär det inte bli i vilket fall.